L’écriture et le défi dans le roman «Tasrit N wezvru»

Par: Abdel Mottaleb ZIZAOUI (chercheur –Oujda-)

I marra timyura d imyura s Tmazight

«Ari a yedji. jj amaru nnem ad yiri d anzvar i gha d isxesyen anebdu nni yarghin deg wurawen n yiwdan. Ari s umettva nigh ari s waman n wenzvar.

Ari x idvennadv nigh ari x tiwecca.

Ari, a yedji, di radjagh n mkur ij n zzay negh tanfust tennuffar, tarezu ad teduqqez d iraghan. Maca, icarf itt wesqar»

Samira yedjid n Idura n Arrif, “Tasrit n wezvru”, Ed Anakhla, Oujda 2001, p. 10.

Introduction:

TASRIT N wezvru (la mariée du rocher), est le titre du roman de Samira Yedjis n Idurar n Arrif. Edition Anakhla, Oujda 2001.

Ce qui est remarquable dans ce roman, ce n’est pas parce qu’il est le premier écrit, et publié par une femme Rifaine, mais en plus c’est le plus volumineux, il contient 203 pages. Au contraire des trois autres romans:

-Mohammed Chacha, “Rezv ttvabu ad teffegh tfuct”. Ed Izouran, Amesterdam 1997, 177p.

-Mohammed Bouzeggou, “Ticri n tma n tsarrawt”. Ed Trifagraph, Berkane 2001. 132p

-Mohammed BOUZEGGOU, “Jar u jar”. Ed Trifagraph, Berkane 2004. 80p.

Cette œuvre est préfacée par le professeur Hassan BENHAKEIA, et se compose de trois parties:

1-Csi yayi d axerxar di tecoeft n udvar nnem (prend moi un khelkhal dans la cheville de ton pied)

2-Ashinhen n imenghan (le hennissement des batailles)

3-Tghuyyit n razv (la crie de la famine)

Dans cet article, je vais essayer de partager avec les lecteurs le plaisir de découvrir ce beau roman.

1-Csi-yayi d axerxar di tecoeft n udvar-nnem

Le livre de Samira porte l’appel du village, un village comme le mien, le votre, le notre. A travers les événements de ce roman qui se déroulent dans un village, on découvre une belle histoire qui s’articule autour de Pniyya : la personnage qui vivait toujours dans la mémoire des villageois, et l’histoire de cette femme est devenue un appel de l’écho qui se déplace dans le village: «Tedwer tudart n Pniyya d tanfust n tigwdi, toawad-itt s tmeddit twesart iwayyawen tesrkukkudv-asen-d amettva. Tedwer d taqessist n uzitcez yisrawen x wudem n tenda, nufesren izran-nnes. War tufi amecsa ura d acannay att-ighennej. Tedwer d araghi n meghridu itmuttuyen d aoarbub di dcar. Aoerbub n ghezzu id yefruryen zeg imettvawen.» (p. 16).

Pniyya avait deus sœurs: Trayetmas et Mimunt, et un seul frère: Mezyan. Ses parents sont: Mennana n Udarqawi et Muhend n Mimun. Cette fille et de petite taille, et ses yeux représentent la moitié de sa beauté: «Pniyya tugha-tt taqudvat n tiddi, d tmudrust n yexsan, arramet-nnes d tazdat axmi tt-yecca rattvan, acewwaf d abarcan temud-it d asghun x weorur ad tini-d itawi zzay-s rmir, aghembub d amezvyan d azdad, tittvawin d tibarcanin iriwent ; acnaw ayrar i di zekwan nebra yadwar, abriwen qewsen acnaw imeyran, ammiwen d izdaden, tinzarin d tfirut, aqemmum d amezvyan, tirmect-nnes d tacemratc acnaw adfer. Axmi oemmars war teymi jar tfuyin. Igemmizven d izegwaghen icehhedv zzay-sen wazvri-nes imun di tittvawin-nnes yiriwen i di yefsus warmac. Rxezrat-nnes yarsin d ayrar yiriwen, itweddar day-s utarras.» (p. 22).

Tasrit n wezvru (la mariée du rocher), c’est le nom d’une grotte: Ifri n tasrit n wezvru. Mais d’où vient ce nom?. La réponse on la trouve sur les lèvres des habitants du village qui racontent: un jour une mariée a été kidnappée lors de la cérémonie de son mariage, par les hommes d’au-delà (rayah), et ils l’ont emmenée à leur grotte. Après quelques jours, Le mari est revenu la chercher; à sa grande surprise, il la trouva transformée en rocher».

Dans ce lieu là (Ifri n tasrit n wezvru), Pniyya jouait avec les fils du village: Rmextar, Sellam et omaruc. Ils ont passé ensemble des beaux moments, mais ce bonheur ne va pas durer longtemps, car Rmextar va immigrer vers l’Algérie, Sellam quittait le village avec son père, quant à omaruc, son père (hemmadi n ZZubeo ) lui interdit de jouer, et le tabassait pour cette raison. Suite à cela, Pniyya est resté seule, et elle était triste: «Tarxu Pniyya i wudji-nnes, uca tuyur ad trah ad tarwes. War tbedd ar ami txecc ghar yefri. Maca, deg wass enni tugha yefri yemsebdva di rxezrat n Pniyya x mammec i tugha tzar rebda. War dini tufi Pniyya mghar asqar isagwad itmarmad ridaret yecnan n idennad; ridaret enni I zi tugha fayen ighuyyan n i henjaren imezyanen, idewren ruxa d turja; maghar idvennadv enni yecnan oemmars ad yedwer. Yuyur yecsi akid-s tumart, yecsi akid-s tazyudi yejja tarzugi ad tezdeghdeg wur n Pniyya I di tarezv tumart.» (p. 25).

Par ailleurs, on voit que l’auteur a bien décrit les traits du village, et parmi ces traits: la source des larmes (Tanda Imettvawen), ces larmes appartiennent au mariée kidnappée; elle a tant pleuré que de ses larmes  a jaillit une source d’eau.

Tout au long de «Tasrit n Wezvru», on trouve d’autres personnages, comme Yamna la sœur de Rmextar, et Mennuc n ori, sa cousine qui est contrairement à Pniyya; elle est sévère, et elle avait les traits des garçons: «Mennuc tugha tt d tazirart n tiddi, texnes zi tghardvin. Aghembub d azirar, tighmas msarbunt, anzaren qewsen, tittvawin tiwarghiyyin uyrent, acewwaf d irezvoar d aknannadv, Mennuc tugha-tt d tanefnaft; tarra awar ghar wanzaren, tugha-tt teqseh marra tarwa n dcar tagwden zzay-s. Tugha ghar-s tifras n uhudri; war tigwed war truoun. Tegg marra min texs war yedji wi d-as gha d-ybedden deg wudem. Mennuc tugha ghar-s sin n wudmawen, ghar tenda tiri ak inuyam acnaw tamzva. Maca axmi tragwah ghar taddart-nsent, mucc itizwar-as s rhes.» (p.36).

Mennuc aimait Rmextar, mais le coeur de ce dernier ne battait que pour Pniyya, qui était l’une des plus belle fille du village, et qui a été aimée aussi par Sellam et omaruc, alors que Pniyya n’aimait que Rmextar, qui est revenu au village après une très longue absente: «Tarjij Pniyya , rami tesra i wsemqar n Rmextar. Ighir-as turja; amen oad tfuct deg wezyen n ujenna. Tecsi-d Pniyya tittvawin-nnes zi tmmurt, msagarent rxezrat-nnes ak rxezrat n Rmextar. Yeduqezv wassam jar-asen, yareddej marra issegwussa enni itugha ten-ysenoarqen x wayawya. Yucem-d ridaret n temzvi, itugha yrebten deg wurawen. Tentar-ed tayri enni, itugha yisrawen. Asqar yedwer d tizmin, war d-as-tesrin mghar nitni. Aqriqent tittvawin, nnant attvas n wawaren . Siwrent deg wesqar x temzvi enni itugha-ten iyarwen, x wussan enni yizvidven yeghzan di rxezrat-nsen, x tayri enni tazedgant id iruren jar-asen, zzat ma ad remden awar zi xaf-s gha d-msawaren. Ruxa rami mgharen, arzun x wayawya deg wudem n tfuct. Tfuct enni id yenqaren d araghi, tsemsagar urawen.nsen yeffuden. Marra awaren a twannan s rxezrat, tesran-asen wurawen.» (pp. 43-44).

A travers ce roman, l’auteur va nous inviter à voyager dans ce village Rifain, découvrir quelques coutumes comme la fête de toarqibect(1) de Yamna, qui a invité sa meilleure amie (Pniyya ) malgré les malentendus qui avait entre leur deux familles. On voit la minutieuse description des habits de Pniyya : «…tekkar Pniyya tsala marra min tugha ghar-s d awawri, uca tedwer ghar wexxam-nnes huma ad tqeyyem. Tyaredv taqendurt n Rgida d riyzar n bu oam, tebyes ahezzam n rmejdur, tegga tacarbect tesyir ghar-s firu n redwar, tidri tqaren-itt x tenyart.» (p. 63).

Rmextar aimait tant Pniyya , après un long combat avec ses parent qui refusait qu’il y épousé, Rmextar ne se soumit jamais, car il ne peut pas vivre sans sa belle aimée. Alors le destin a rassemblé entre eux, et ils vont être marier, après un amour qui est enraciné dans les deux cœurs:  «Sentant tmeghriwin di dcar n Yefri. Iwdan marra swizzan di tumart enni yecuren urawen-nsen, itugha yefuden ghar uyur a. X texfifin n izidanen itaredajen asqar n ujenna, x triwriwin yareyyec wadvu senjj i redcur, x weshinhen n yecsan id itnufsuren d lgha. Tenya terit di rqamus, tuyur deg uheymur ghar taddart n yesri; wenni umi twarda tiwecca-nnes, tixdvar-it jar marra tarwa n dcar.» (p.68)

2-Ashinhen n imeghnan

La romancière nous ramène dans cette partie à vivre la période de la résistance Rifaine à l’occupation Espagnole. Elle nous décrit l’état du résistant, et de sa famille qu’il quitte vers les champs de bataille, cherchant la liberté: «Yefegh d mmis n tmmurt, rami ytesra iwraghi. Yucar-ed tudart-nnes jar ighadjen n rwacun-nnes; itugha t-yedrin s tayri. Yarbu mawsa x Weorur, yenya x trict n uyiss.nnes uca yuyur yeggur ibezzar deg oerbab n tadjest id itmendaren zzat-s d icemsan n tigwdi. Twettvan-d xaf-s acnaw iseynuten ibarcanen. Gguren akid-s d imesraq x tmewwa n yebriden. Tmughzuren, tiraren tamezgunt n ghezzu zzat i rxezrat-nnes, huma ad as-d sxarsen enni i zi yemsebdva ak rwacun-nnes, huma ad serkukdven tayarzawt di radjagh-nnes, huma ad yedwer ad yarekweh, ad yejj amzviwen nehccen di arramet n yemma-s, ad yettu marra iraghan-nnes. Yucem yiss-nes s inirzawen, yemhizwar ak tharyat enni yesghuyen di tmeddit enni yethewren, iharwedv marra icemusen enni n tadjest itugha t-esneotaren, yejja awarn-as rxezrat n temghart-nnes it-itwadaoen deg wesqar, huma ad akid-s yeqim war yeggur. huma war yedikwir roiz-nsen d ayraren n imettvawen. Yejja iraghan n emmi-s oad itareddaj-iten uweddar. oad itbarkikidv di tmmurt, itraja ghar ifassen n baba-s ad dewren ad as-sqicmen. Yejja asghad n yemma-s, oad itifrar-as x wudem. Nettat umi yetghir ad tizwar i emmi-s ghar wender. War tezri ira d emmi-s id-as gha d-yemten jar ighadjen. Marra manaya icuq-ed d taseynut n unebdu deg ixarrisen n emmi-s n tmmurt, rami tet-tugha ytemcumbudv ak idurar; yarezzu di tfawt n yetran x webrid enni isakwadven ghar raxart, ghar tudart n trugza ighemyen deg wender.» (p. 83).

Ce qui est le plus remarquable, et le plus touchant dans cette œuvre, c’est le style poétique de Samira. On sent que nous sommes en face d’un long poème écrit en prose: Par exemple: «Tnfust a yedji d tazirart, tura x tefras n unebdu yefuden, tura x tefray umawan yuzghen, tura s tnedwin n imettvawen d ighezran Nn idammen. Tanfust a yedji, d ayezum yeghban deg urawen, d araghi n mezri enni oad war yewidven, d lgha n taqessist ixeyqen itwaghenjen s rehriq di tmeghra n imettvawen.» (p. 103).

«Awar ineotar deg iyran n uxeyyeq yefuden, war yeqim di tudart ighezran n imettvawen iten gha d-iseswen. War yeqim deg durar azvidver i zi gha d-eqden tittv n uyujir inuryen. War yeqim di tmughri yesrawen, mghar asqar ithewren.» (p. 114).

Après les confrontations sanglantes des Rifains face aux Espagnols dans la bataille du mont Abarran, où y été enterré vivant dans une grotte, le père et le frère de Pniyya , à cause du bombardement massif des canons de l’ennemi. Or, Pniyya ne resta pas les mains croisés, au contraire, elle va défendre sa terre, sa patrie. Tout la peur et l’angoisse de cette femme sont devenu une bravoure infinie: «... Aoerbub enni tugha-t d aoerbub n Pniyya . Pniyya eni id yesduqzen taryast-nnes, zeg ghezran n tigwdi. Tejja tarwa-nnes, teffegh mahend ad etsegh s buhber-nnes tudart day-s Tirelli; mahend tagh tasghart i rwacun-nnes id as-yengha urumi. Pniyya tedwer d tghuyyit n texfift, imejaren isuraf n uhewwas zi tmmurt-nnes. D aoerbub n tharyat, itizvzvifen mkur ass deg wudem n imenghan. Tmutuy jar yemjahden d aoerbub n utarras, ura d ij n war yessin min teona. Taffarit-nnes tenti jar wehsin n Fettvuc d wehsin-nnes. Tenna-s Pniyya i Fettvuc; amen teffar udem-nnes di arezzet: “Mara war nesghi s buhber-nnegh car n tmmurt-nnegh, ini-ayi wi d-anegh gha d-isnejmen zeg fassen n Useppanyu. War xaf-i tagwed a yemma Fettvuc, tesn-ed ira hemmu war day-i yewci mawsa n baba-s, ar ami day-i yezzu marra min d-yermed zeg yemjahden”». (pp. 118-119).

Ensuite l’auteur va nous décrire l’une des batailles où Pniyya a participé et blessé par une balle: «Ajemmadvin; ghar yeghzar. Dini di Tenda n imettvawen ; mani targha tmessi n umenghi jar imezdagh n redcur d roeskar n Useppanyu. Zher n texfifin yefuden, izekwa d tghuyyit n tigwdi senjj i tefras n tenda. Ioerbab n yewdan tmutuyen zeg wesdvar ghar wesdvar, tweddaren jar ioerbab n tseklutin enudmen x ibuda n yeghzar. Imettan mdvaryacen da d diha ; idammen n iyezzumen-nsen yeghban tneyramen deg hubadv n tarya d iyermamen. Refwah n raxart; yesmurdvus rxezrat n tudart itneotaren jar isudvar; isneotar isuraf n Uhewwas ineqqen s ghezzu radj n tmmurt jar ighadjen n tmmurt-nsen.» (pp. 120-121).

Pniyya a vécu des moments difficiles ; elle a perdu sont fils Muquand elle a quitté son village vers l’inconnue: «Tugha-tt d netta-t id edewren, awarni wattvas n issegwussa n uweddar. Tedwer-d s wasdvawen-nnes idewren d yijdvadv, tssermad-asen ttvawa. Tedwer-d s marra tarwa-nnes, war tweddar deg wenoaq-nnes ura d ij n nedvnni. Maca, tweddar dini temzvi-nnes teyru-d senni tewsar. Tweddar dini tizemmar-nnes tucar-as-tent tamara. Tweddar dini azvri n tefras-nnes, deg waqriq n rxezrat-nnes yiriwen yezdegh wesqar; zedghen attvas n wawaren. Maca, d awaren nebra zher. Awaren war d asen-etesri mghar wur-nnes. Ur enni n tyemmat iweddaren ij n zi tarwa-nnes. Tweddar-it. Maca, oad traja akid-s dini temsagar. oad traja atenti fad n wesqar-nnes, jar eghadjen n emmi-s; amen enetti yeghzar aqriq n waman-nnes, jar ighadjen n isudvar.» (p. 79).

En revanche, Muhemmadi va revenir vers sa demeure, il se met entre les bras de sa mère qui l’attendait tellement, et qui croyait que son fils est toujours en vie. Dans le passage suivant on voit la chaleureuse rencontre entre Pniyya et Muhemmadi: «Tcarreg Pniyya afray n imedvran enni. S zher n isuraf-nnes itarjijin. Tbed jar imedvran. Tareyyec rxezrat-nnes yeffuden, senjj eoerbab n raxart d ighubar n wesqar, twara aoerbub enni n uhudri, ixaf tarezzu ibedd jar imedvran yetru. Zher n imettvawen-nnes iyezmen, tugha isekkar-ed marra eoerbab enni n rehriq, i tugha dini netyen issegwussa. Tudes ghar-s Pniyya s isuraf izdegh-iten wesqar. Tenna-s amen tarezzu di tefras-nnes ixeyqen x tefras n useymi enni, i tweddar attvas n issegwussa zeg wami: “Ejj-ayi ad zvaregh udem-nnec a emmi. Rxezrat-inu yesfad mezri, qqarent-ayi ira d eccek d emmi enni Muhemmadi. Maca, r-inu yesbuqa-yayi, yeqqar-ayi: ira emmi eni iweddaren oad aqa-t iweddar”.

Yecsi-d uhudri enni udem-nnes i zi iraren issegwussa, di rxezrat n Pniyya yezref mezri. Tifras-nnes ixeyqen, yeghza day-sent rehriq attvas n iyezzumen. Eyezzumen ghban ura d ij n war ezemmar ad asen yegg asafar. Ura d issegwussa enni yeqqimen war zemmaren ad ten-armen. Tru Pniyya ; amen temcumbudv s rxezrat-nnes yeffuden, ak tefras n uhudri enni i xaf-s tessigwej tudart.» (p. 183).

Pourtant, la passion des autres fils de Pniyya de quitter le village, était la chose la plus terrible pour cette femme qui a tant souffert pour agrandir ses enfants jusqu’à qu’ils ont devenus des hommes. Même le village va être très triste suite au départ involontaire de la fidèle Pniyya :

«Yewdv-ed wass enni i di gha d-tuyur Pniyya . Tifras n dcar n Yefri yeghba day-sent wesqar. Refrug n yejdvadv, ghenjen x tburjatin n taddart-nnes, ighennijen xeyqen. Marra enni tugha tt-yesnen usin-d ad run ruyuret-nnes zi dcar. Ura d tfuct n wass enni teyr-ed mahend akid-s temsafadv ; axmi tugha egwden ad assettun tarwa-nnes abrid n tdewra.» (p. 188).

«Tuyur Pniyya ak tarwa-nnes. Tezwa deg wayrar enni n wesqar yifraren senjj i tefras n dcar. Tuyur, tweddar di ragwaj n webrid enni azirar. Tweddar amen tweddar ca n tenfust, jar tefray n udellis n tudart yeccuren s tenfas. Tuyur, ak tuyuret-nnes, xesyen attvas n isefdvawen di dcar.» (p. 192).

La vie de Pniyya en ville était un enfer, c’est pourquoi qu’elle se sentait qu’elle est dans une prison, surtout que ses fils ne vont jamais tenter de visiter leur village natal. Néanmoins, cette femme ne résista pas à la nostalgie du dcar, et elle va rendre visite au lieu où elle a passé les meilleurs moments de sa vie. Mais, malheureusement tout est perdu, même sa maison c’est fondu au fil du temps. Pniyya été très touchée de voir tout cela: «Tudar Pniyya ghar ij n wezvru, zeg yezra n tadart-nnes i yssarca rmessus n issegwussa yarr-itt d icarcar. Tecsi-d azvru enni jar idvewdvan-nnes issarjij mezri. Tecsi-t-id; axmi d-tkessi aseymi yetru, tesru-t s taqsuhi n tudart d tharyadvin n issegwussa. Sefyen-d ighezran n imettvawen, zi tmughri n Pniyya iyezmen; axmi tugha tarezzu ad toawed i wezvru enni; x rehriq enni teddar zeg wami tuyur zi dcar; x marra iyezzumen n ridaret-nnes d yizvzvifen n wesqar; x marra timedditin enni i di turja s tdewra.» (pp. 198-199).

Mais, ce qui est encore plus pire pour cette femme, c’est la découverte de la vente de sa terre, la terre des ancêtres par ses propres fils. Pniyya n’a rien comprit, et elle a beaucoup pleuré à cause de l’ingratitude des fils: «tgeooed Pniyya x teorurt senjj i yefri n tesrit n wezvru. Dini; mani tesra iwghedjuy itragha-d xaf-s. Dini, mani ihada rehriq iyezzumen n wesqar-nnes. Tru dini; acnaw taseymit enni iweddaren. Tru; amen txarras eg webrid enni azirar i tuyur ak tarwa-nnes zeg umezwar, di marra issegwusa enni n tamara i teddar mahend ad ten-d tessemghar. Tru; axmi oemmars war teqqis tarzugi n uweddar. Tru; manzi war d-as-ejjin tarwa-nnes, mghar amettva. Tru, rami tedwer tudart-nnes d ighzar n rehriq; ghar-s asenti. Maca, war ghar-s bu aneggar. Tru; amen tseqsa ixf-nnes teqqar:

“ Ma tugha dini ca di tudart-inu, war d-asent-ewcigh i tarwa-ynu? Ma war d-asen wardigh marra temzvi-ynu? Ma d-asen ewcigh rehmu n ighadjen-inu? Mayemmi gha d irrin d nitni id-ayi gha d-iwardan rehriq? Mayemmi d nitni i gha d-yezzenzen, min d-emesghen s buhber n baba-tsen? Mayemmi d nitni i gha d-yaredren, marra min syedden inuba-nsen?», (p. 200).

Dans la fin du roman, on découvre que Muhemmadi, le fils immigré de Pniyya , ce n’est que lui qui a acheté cette terre, cependant il n’a jamais pu revoir sa mère pour la dernière fois à cause de sa maladie. Pour cette raison il a confié à sa fille la mission d’aller chercher Pniyya , pour lui dire la vérité.

En fin Pniyya a pu rencontrer cette fille qui la cherché, et qui va lui raconté tout, avant que Pniyya nous quitte pour toujours, mais sa mémoire restait vivante pour l’éternité dans chaque coins du village:

«Tuyur Pniyya zi tudart-nnegh i rebda. Maca, aqriq eni n rxezrat-nnes yiriwen, ad yeqqim rebda yeddar deg wurawen-nnegh yeffuden. Ad yeqqim rebda ezeddegh, senjj i mkur asdar zeg sudvar n dcar, senjj i mkur aqriq n waman itazren deg yeghzar, senjj i mkur axzar zi rxezrat n Tesrit n Wezvru i di nyermemen issegwussa n wesqar.», (p. 203).

Conclusion:

Pour conclure, j’espère qu’au moins j’ai pu partager avec vous un peu de cette remarquable œuvre Amazighe, et j’espère bien que les militants (es) Amazighs - ou ceux qui se croit ainsi - lisent ce roman, car malheureusement, notre langue souffre beaucoup, pas seulement à cause des ennemis de la vie, mais de la rareté d’une vraie lectorat qui aiment lire en Tamazight: notre propre langue.

Note:

1 - sorte de fête pour annoncer les fiançailles.

(Abdel Mottaleb ZIZAOUI J chercheur –Oujda-Amazigh39@yahoo.fr)


 

Free Web Hosting